satansmusik

Gött, har velat se dem länge!

Den 25 november i Göteborg (Musikens hus) och den 27 november i (Stockholm Klubben)! Det får inte missas
Biljetter köpes från http://www.tickster.com/Events/

Flera trevliga band släpper i höst nytt.

Ensiferum - From Afar: 9 september

 Spår 10. Vandraren (limited-edition bonus track; NORDMAN cover) känns jävligt spännande

Marduk - Wormwood 24 september
Rom 5:12 var riktigt bra, kommer Wormwood hålla samma klass, eller vara bättre?

IMMORTAL- ALL SHALL FALL: 25 september

Gorgoroth - Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt: 21 oktober
"Nya" bandmedlemmar

Månegarm - Nattväsen 22 oktober
Vargstenen är riktigt bra, så förhoppningarna är stora.

Velvet Cacoon - Atropine någon gång.

Jag har precis startat en myspace för ett litet projekt jag pillar med om dagarna, Dead Forest. en låt har lagts upp och den är tänkt att vara intro till ett album. Lyssna gärna och lämna en kommentar, säg exakt vad du tycker.
Ha överseende med designen, det är inte min starka sida på myspace.

http://www.myspace.com/deadforestofsweden

Nu har man tagit sig igenom sitt femte Hultsfred i rad och en sak står klart, det var fan bättre förr.

Onsdag:
Första spelningen som besöktes var Dropkick Murphys. Vi satt i mittbaren och drack och lyssnade på hawaiispelningen som borde vart på en mindre scen (som nästan alla andra Hawaiiband i år). Ljudet var kasst, sång, gitarr blev en gröt. Worker's song och Johnny I hardly knew ya bjöds vi på, men det var mycket utfyllnad och det blev ingen The Dirty Glass till min besvikelse. Spelningen var nog bättre för de största Dropkickfansen, vi andra blev nog ganska likgiltiga till spelningen.

Torsdag:
Nu var det dags för Raubtier, festivalens höjdpunkt i mitt tycke, både före och efter spelningen. De spelade på en liten scen och plöjde igenom sina låtar från deras enda skiva, och det finns inga utfyllnadsspår här inte och det är fan så det ska vara. Mellansnacket var nästan omöjligt att förstå med skogshuggar-Hulkoffs dialekt, och det ökar bara charmigheten hos bandet. Att basisten ser mer ut som en från the Poodles eller nått liknande får man helt enkelt acceptera när han spelar sönder sin tjockaste sträng. En bra spelning, och det var riktigt kul att få se dem live.

Fredag:
Nu var det tänkt att man skulle skriva lite om Lillasyster men teater-scenen var full och man kom inte in. Känns inte som om jag missade allt för mycket då de inte är ett favoritband. Dock så är det rätt illa att en konsert kan bli så full på en festival så inte alla som vill får se konserten, men återkommer till det lite längre ner.

Senare på kvällen bjöds vi på the Sounds, ett band som alltid är trevligt att lyssna på och även se. Alla som sett dem live vet antagligen även hur den här spelningen var, vi bjöds på lite nya låtar, men det är de två förra skivorna som dominerar spelningen och vi bor fortfarande inte i Amerika.

För första gången gav jag Timbuktu en ärlig chans, och jag gick på hans Hawaiispelning. Tyvärr så är det nästan bara "Alla vill till himlen" som håller en riktigt bra nivå, och resterande material blir mest segt. Han drog även upp Promoe på scen.

Lördag:
Dagens första uppdrag på festivalområdet var att köpa mat, då passade jag på att gå förbi Promoes spelning på hawaii, såg väl en halv låt, men hörde på avstånd att han körde lite från Nationalteaterns barn av vår tid och det var väl okej.

Slagsmålsklubben såg jag för första gången och musiken var ganska tråkig och enformig. Mellansnacket däremot håller världsklass och att försöka återge det här känns orättvist mot både er och SMK. De hade i alla fall som mål med livet att skicka upp så mycket skaldjur ut i rymden som möjligt med ballonger. Under konserten skickades ett ostron, en havskräfta (Heja Göteborg), en böckling och till sist sextio spänn upp.

Sista spelningen blev i år Thåström och den var riktigt bra, vi stod långt bak och då passade de på att inte använda storbildsskärmarna, men ganska snabbt stod det klart att ljusshowen som vi bjöds på gjorde det förlåtet. Även ljudet var helt fantastiskt och jag är nöjd att jag stannade kvar för att se honom.

Övrigt om festivalen:
Som arrangör är rockparty riktigt bra, det är nära mellan camping och festivalområde, det finns många vattenstationer och till bajamajorna var det aldrig någon kö. Hela den biten är så bra som en festival ska vara just där, men när det kommer till det lite mer viktigta, nämnligen musiken, är det betydligt sämre. Årets Hawaiiband är för det mesta knappt pampasband och metalen lyser med sin frånvaro på alla scenerna. Scenerna (och deras publikkapacitet) är följande: Hawaii (25 000), Pampas (18 000), Teater (1500), Stora dans (650) och till sist Rookie (300). Storleksskillnaden mellan Pampas och teater är på tok för stor vilket gör att många band kommer i kläm t. ex. Lillasyster.

Nu återstår det att se hur Hultsfred klarar sig efter årets festival, för ja, de gick back i år igen då de inte verkar inte vilken musik som gäller (kolla bara 05).

Imorgon bär det av till de småländska skogarna och dess skötebarn Hultsfredsfestivalen som i år bjuder på förvånansvärt dålig musik. Raubtier är väl de enda jag riktigt lyssnar på som ska dit. Återkommer med en liten artikel om deras spelning när jag är tillbaka här igen.

Låtlista:
1. Nattestid
2. Saar
3. Den Sorte Sti
4. Boldvatn
5. Sortsorg Vinters Skjebne
6. Ondskapen Selv
7. Dod

Norska Stridsmenn, bestående av Arnjeir som även tar hjälp av två gästmusiker, försöker med en här skivan att återvända till den black-metal 90-talets mitt bjöd på.

För mig känns skivan alldeles för långsam för att passa in där. Trummorna bjuder bara på väldigt enkla komp som är allt för snarlika och inte säkrsilt exalterande. Jag antar att Arnjeirs starka sida inte är trummor och det hade vart bättre med någon annan där, som kunde sköta dem. Värt att nämna är dock att sättet han spelar på passar in väldigt bra på "Saar" och "Ondskapen Selv" skivans, i mitt tycke, bästa låtar. Tyvärr håller inte resten av skivan samma klass och det känns som om jag alltför ofta hoppar över en del låtar. Låtarna på skivan har lika tempo, något som gör att allt lätt försvinner i mängden.

Sången har tyvärr lite för mycket effekter pålagda, något som tar bort det personliga i rösten och gör det hela mindre levande.

Skivan i helhet är helt okej, varken mer eller mindre, "Saar"och "Ondskapen Selv"kommer dock att spelas flitigt i mina högtalare en bra tid framöver.

Jag har lagt upp två Funeral Mist-vinyler på Tradera

Maranatha (First press)
http://www.tradera.com/Funeral-Mist-Maranatha-Dubbel-LP-Forsta-pressen-Marduk--auktion_94981007

och

Devilry (noevdias release)

http://www.tradera.com/FUNERAL-MIST-Devilry-LP-marduk-watain-mayhem-Black-Metal-auktion_94980396

Buda på som aldrig förr, eller något....

Ja, då var festivalen slut och jag kommer bara att kommentera de musikaliska och praktiska bitarna då det personliga ska så förbli. Banden/artisterna jag såg var följande (tar dem i ordningen jag såg dem):

TORSDAG:
Sofia Karlsson: Det var en lugn och mysig start och låten "Spelar för livet" var helt klart konsertens höjdpunkt. Jag saknade dock covern på "Flickan och kråkan"

Backyard Babies: Det var som vanligt relativt tråkiga även om "Minus Celsius" är rätt så go. Dregen är rätt cool han också, men det handlar ju inte bara om att se bra ut.

Volbeat: Här börjar vi snacka grejer, äntligen fick jag se dem! Spelningen var riktigt trevlig och det enda negativa var att Johan Olsen inte sjöng på "The garden´s tale" och att det inte var kvinnosång på "Mary Ann’s Place". Mellansnacket var lagom kul, och krutet satsades på musiken, och ja, det funkar för mig. Vi bjöds även på en ny låt. "It could be worse, we could be U2" sa Michael Poulsen

Mötley Crüe: En av festivalens höjdpunkter, eller? Knappast, jag blev riktigt besviken. Jag stod långt bak, vilket kanske tog bort lite av känslan och då passade de på att använda storbildsskärmarna till annat än att visa vad som hände framme på scen. Nämnligen sjukt dåliga specialeffekter till låtarna. Vince sång var faktiskt riktigt kass, fan vad illa han sjunger live mestadels, han låter snarare som en tecknad seriefigur, jag tänkte på South park och andra på Musse Pigg, än som en sångare. Jag gick innan Konserten var slut, men fick ändå höra "shout at the devil" och "kickstart my heart"

FREDAG:
Babyshambles: Jag har bara lyssnat in mig på deras senaste skiva, och några enstaka andra låtar. Spelningen är ganska kort, vilket passar mig bra och många fina låtar spelas. Höjdpunkten är såklart "Fuck forever", men jag saknade några låtar.

Turbonegro: Som vanligt var mellansnacket det mest intressanta, musiken i sig är ganska intetsägande och det är lite låtar som sticker ut.

Satyricon: Satyricon fick sätta punkt på festivalen för min del, och likt i Göteborg var de ritkigt jävla bra. Nu fick jag även "Den siste" något jag saknade under tidigare nämnda spelning. Satyr är en helt strålande frontman som faktiskt vågar bjuda på mellansnack trots musikgenren.

Jag åkte hem under lördagen då det inte var något jag ville se då.

Övrigt om festivalen. Vädret var sjukt varmt, något som verkar förfölja mig på festivaler och som låter jättebra fast det är lite väl jobbigt. Arrangemanget på festivalen är under all kritik, speciellt nu när de titulerar sig som Sveriges största festival. Jag och mina kompisar kom fram 16.00, då var det lång kö för att få ut banden, efter det så köade man för att komma in på campingen (alla väskor gick de igenom bland annat), sedan var det dags för att köa för att få sin tältplats och 00.30 stod tältet upp. Det var aldeles för långt mellan bajamajorna, och det kostade hela 40 spänn att duscha, helt jävla sjukt. Det var långa avstånd mellan allt, parkering, camping, festivalområde osv.

På söndag bär det av till Hultsfred.

Helt plötsligt från ingenstans svämmar det över med artiklar och recensioner om/på de mer progressiva black metal-banden. Som om de alla precis har släppt sin första skiva, vilket inte är fallet. Det är väl kul när genren får uppmärksamhet, men i ärlighetens namn är det lite för mycket sånt just nu. Nä, det får bli att plocka fram något hårt, mörkt och direkt från samlingen, för vem sade att nyast är bäst?

Jag har nog i dagarna blivit blåst på blocket när jag skulle köpa konsert och festivalbiljetter. Jag var naiv och gjorde alla misstag som man kan tänkas att göra. Jag lade ut köpesannonser och fick en del svar De som hade intressanta pris tog jag vidare konktakt med via mail. De verkade trovärdiga med sina historier om varför de skulle sälja, och hur/när de skulle skicka biljetterna. Jag fick bankontonr och förde över pengar till en och betalade via paypal till en annan. Biljetterna har inte kommit, och de borde ha kommit förra veckan. Säljarna svarar inte på mina mail längre och jag lyckas inte spåra deras ip-adresser då de använder sig av gmail (hotmail kan man spåra).

Jag vet redan att jag var alltför naiv, men jag trodde faktiskt inte att sånt här förekom i så stor utsträckning som det verkar göra. Jag har även en liten teori om att det kan röra sig om samma person.

Det här blir självklart lite av en snyffthistoria, jag är en fattig student som har blivit av med exakt alla mina pengar, jag har inget sommarjobb osv, men det är självklart oviktiga detaljer i mitt egentliga syfte.
Gör inte som jag, träffa säljaren eller få mer uppgifter av dem än bara ett bankononummer, mailadress och i bästa fall mobilnummer. Det räcker oftast inte för att spåra personen. Tack vare den underbara Banksekretess-lagen. (Tradera är dock säkrare tack vare omdömesfunktionen, där har jag aldrig stött på några problem)

Banksekretess-lagen innebär (vad jag förstått) att polisen enbart kan få ut uppgifter om kontoinehavaren om han/hon begått ett brott som kan leda till 2 års fängelse eller mer. Dvs det är fritt fram att fiffla med småsaker hur mycket som helst, och ingen kommer kunna få tag på dig (i praktiken). Jag med kontonumret i handen kan inte göra någonting, förutom att försöka lura ut uppgifterna från banken. Vilket är möjligt, men inget jag vill syssla med.

Jag hoppas att mitt misstag lär fler personer än mig, chansen är dock stor att ni redan visste om det, och att jag är en naiv idiot som borde avlägsnas från planeten snarast möjligt.

Ps: Det finns en chans att jag får biljetterna, haha, not:Ds

1.	Unholy Water	11:32
2.	Essence Asunder	15:12
3.	Tänk på döden	04:24
4.	Voice of the Below	09:37
5.	Shadows of the Shapeless	15:53
Total speltid		56:38

Innan jag införskaffade mig den här skivan läste jag en rad intressanta artiklar om bandet och den här skivan. De gav mig relativt skyhöga förhoppningar och att skogen ska vara en vitkig del av musiken är ord som låter bra i mina öron. Tyvärr fick jag nog lite för höga förväntningar på plattan, och jag tycker inte att den är vad andra utger den för att vara. Den är inte dålig, men inte fullt underbar heller.

Delar av det som stör mig är det amerikanska soundet som genomsyrar skivan alltför mycket, och om jag ska vara ärlig så är det nog sången som förstör det lite. Däremot avslutningen på "Essence Asunder" tycker jag är riktigt jävla stark, kanske det bästa på hela skivan.

Jag ska dock ge den fler chanser att trollbinda mig, det kan jag lova, men inspirationen från de småländska skogarna uttrycks inte på ett sätt som jag är nöjd med. Skivan är i mitt tycke okej, men ej dock något mästerverk.

Bättre sent än aldrig skriver jag om Deathspell omegas ep "Veritas Diaboli Manet in Aeternum : Chaining the Katechon". Att bryta upp låten, eller att beskriva den känns alltför pretentiöst och även lite jobbigt. Vad jag däremot vill kommentera är hur mäktig den är, framförallt de lugnare delarna. Slutet är helt fantastiskt, men om det inte hade varit det hade det nog vart mer förvånande.

"If any man love not the Lord Jesus Christ, let him be Anathema Maranatha."
Funeral mist består nu av Arioch, även känd som Mortuus i Marduk eller helt enkelt Daniel Rosten (trummorna sköts dock av någon annan). Med sin speciella och riktigt bra stämma har han, i mitt tycke, gjort de två senaste Mardukplattorna riktigt trevliga (en tredje är på väg!)
Jag har i ärlighetens namn inte lyssnat igenom Funeral mists tidigare material alltför mycket, det var dock med rätt höga förväntningar jag tog mig an den här plattan.

Kritiken på plattan är väldigt kluven, antingen klassas den som ett mästerverk eller ett fiasko. Ofta blir det så när det handlar om black metal i dessa dagar. Ska jag vara ärlig så fattar jag fan inte hur man kan såga plattan så jävla hårt som vissa gör, jävla bm-mongoloids-förståsigpåare.

Visst för att vara en bm-platta är den rätt speciell, tempot kan gå ner riktigt långsamt i en del låtar, det förekommer en del sampling vars källor ej förtäljs och Arioch experimenterar med sin röst, vilken som vanligt är där den ska. Låten "White stone" är helt klart en av favoriterna på plattan. "Anti-flesh nimbus" blir riktigt mäktig med sin körsång och i allmänt är plattan riktigt trevlig att lyssna på. De som dömer ut plattan totalt kan ju låsa in sig med valfri old school-bm och gråta.

Så är äntligen plattan ute (den har varit ute ett tag, men jag har inte orkat/hunnit skriva tidigare). Efter ett par genomlyssningar kändes det som att de två första låtarna som släpptes på deras myspace, "Kamphund" och "Det finns bara krig", var de två starkaste korten. Efter fler lyssningar blev de två låtarna mer och mer utmanade av de andra på plattan, då de växte mer och mer i mina öron, för att till sist bli en helt klart godkänd skiva som bjuder på en hel del underbara stycken musik.

Hulkoffs stämma och dialekt är väldigt passande, en sann skogshuggare som gärna kombinerar vardagen med motorsågar, atomvinter och napalm. Gästsången på "Hjälteblod" av "Fagge" är riktigt bra, och jag skulle vilja höra mer av honom. Fast å andra sidan ska det inte vara för mycket av de goda, för då tröttnar man, iallafall jag.

Plattan bjuder på 40 minuter mangel. Har du inte hört Raubtier eller köpt plattan är det bara att skämmas och snarast införskaffa den, utan att passera gå.