satansmusik

Det kan ibland tyckas svårt att få tag i vettig information om black metal band. Frågan man ofta ställer sig är, vad är sant, vad är skådespeleri och vad lögn? I den här dokumentärfilmen sitter gamla black metalartister och ser tillbaka på tiden kring det norska black metalbandet Mayhems början. De berättar på ett relativt vettigt sätt om vad som hände, och varför.

För de som inte är så insatta så har det hänt mycket saker runtomkring och i Mayhem redan från början. En tidig sångare i Mayhem (Dead) tog livet av sig. En bandmedlem (Burzum) tog livet av en annan (Euronymous) i bandet. En del kyrkbränder som startats av både medlemmar och folk runtomkring Mayhem har också skett.

Så för den som är intresserad av black metal och kanske är beredda på att se sina förebilder tala ut om att en del faktiskt var skådespel, och annat berodde på sociala problem mm, varsågod, här har du något intressant att ta dig an. Men om du förväntar dig stenhårda intervjuer där artisterna i fråga förklarar krig mot omvärlden (som även det kan vara nog så underhållande), så är inte den här dvdn något för dig.

Jag hade gärna sett fler viktiga personer inom genren yttra sig, än de som får chansen i dvdn. Allra helst hade jag velat se en ny intervju med Varg Vikernes (Burzum), men även från andra nuvarande, eller ex-medlemmar i Mayhem, tex Atilla som faktiskt inte verkar vara helt humorlös.

I och med ovanstående så kunde den 60 minuter långa dokumentären gott ha kunnat vara lite längre. Som sagt, är man intresserad av just det här, så är den klart sevärd, annars blir det ett, nja.

 

Låtlista:

1 Tiamtu
2 Pralayic Withdrawal
3 Death Cantata
4 Eu Angelion
5 Dreaming In The Veins Of Kingu
6 Topherian Cleansing Furnace Of Molo
7 Khabs Am Pekht

Det svenska metalbandet Ofermod släppte år 1998 en ep som av många anses vara en riktig höjdare. Nu är de tillbaka med sin första fullängdare många år senare. Så hur låter de nu efter alla dessa år?
Bandet utger sig för att numera spela "Orthodox religious death metal", men att klassa det som black metal känns inte helt fel det heller. I en aktull intervju, med Belfagor från Ofermod, får han frågan om vad han kan säga om att det är ganska lätt att ibland att höra att han fått inspiration från Morbid angel och Mayhem. Det han svarar är att det snarare är de banden som inspirerats av Ofermod, som inte ens existerade när Mayhem och Morbid angel hade sina storhetstider. Han svarar att det inte existerar några lagar, som tid och rum, i antikosmos. Den värld han tydligen lever i.

Så till plattan, första spåret är titelspåret och det är en mycket stark öppning. En av Ofermods starka fördelar är deras sång, som är riktigt, riktigt bra. Det är alltid kul med karakteristiska growlare, som har en mer säregen röst (tex Mortuus i marduk). Sången som självklart skivan har anpassats efter (eller kanske vice versa?) är riktigt mäktig, då den förstärker den ockulta stämningen. Skivan verkligen andas gammal ond bråd död. (Typ Vatikanen, fast mer "hädiskt"). I andra låten stör jag mig lite smått på böneuppläsningen som skenar iväg på någon sångton lite för mycket. Men det är bara en liten detalj som knappt är värt att nämna på ytterligare ett bra spår. I tredje låten blir det åka av, jävlar vilket intro "Death Cantana" redan namnet osar tyngd och allmänt mys. Sedan tycker jag tyvärr att skivan dalar lite neråt. Det är absolut inte så att de fortsättande låtarna är dåliga, snarare de första som är så otroligt bra.

Den avslutande låtens intro är kusligt på ett helt fantastiskt sätt, och den får sätta punkt för den här skivan, som jag tror kommer växa i mina öron och ögon ju mer tid den får, för jag lever uppenbarligen inte i antikosmos, än.

Låtlista:

1. Commando
2. The Wolfpack
3. Black Crow on a Tombstone
4. Die By My Hand
5. My Skin is Cold (albumversion)
6. The Sign of the Trident
7. Last Man Standing
8. Den Siste

Satyricon är äntligen tillbaka med en ny platta. Satyr, och hans skötebarn har vart inne i branchen ett bra tag och hunnit med ett par riktiga klassiker. Om du tycker att förra plattan, now, diabolical, sög pga att den inte var tillräckligt bm (black metal), finns det en chans att du kommer intala dig själv att även den här skivan är värdelös.

 The age of nero känns vid första lyssningen som om det skulle vara en fortsättning på tidigare nämnd skiva. Men ack så fel även jag kan ha. Första spåret, Commando, kastar en in i stenhård, relativt monoton och iskall metal. Och för att oförtjänt dra skivan i korta drag fortsätter den i samma stil. Men det som lyfter plattan, upp till de riktigt bra sådana, är att alla låtar på något sätt utmärker sig. Riffet i The wolfpack, som i mina öron låter som ett upphottat barnprogramsintro (kanske inte riktigt, men ändå är det något lekfullt över det), klippt och skuret med en motorsåg. Black crow, är helt enkelt riktigt jävla tung, årets vinterplåga kanske? (I min mp3)

 Refrängerna i låtarna är väldigt centrerade, man blir överöst med grymma "one liners" som tillsammans med Satyrs röst får en att vilja brista ut i allsång. Vad ska man säga? Plattan växer för varje lyssning, och den är redan i mina ögon hur bra som helst. Den förra var vår, denhär är iskall vinter. Det enda negativa jag kommer på är att My skin is cold, som redan släppts på en ep, är med på skivan. Dock så ska den vara annorlunda mixad eller något sådant. Låten är inte dålig, så man ska inte klaga alltför mycket.

Visst är det mysigt med lite norska i form av "den siste" låten?

Recensioner på metal, och dylikt.