Hultsfred
Nu har man tagit sig igenom sitt femte Hultsfred i rad och en sak står klart, det var fan bättre förr.
Onsdag:
Första spelningen som besöktes var Dropkick Murphys. Vi satt i mittbaren och drack och lyssnade på hawaiispelningen som borde vart på en mindre scen (som nästan alla andra Hawaiiband i år). Ljudet var kasst, sång, gitarr blev en gröt. Worker's song och Johnny I hardly knew ya bjöds vi på, men det var mycket utfyllnad och det blev ingen The Dirty Glass till min besvikelse. Spelningen var nog bättre för de största Dropkickfansen, vi andra blev nog ganska likgiltiga till spelningen.
Torsdag:
Nu var det dags för Raubtier, festivalens höjdpunkt i mitt tycke, både före och efter spelningen. De spelade på en liten scen och plöjde igenom sina låtar från deras enda skiva, och det finns inga utfyllnadsspår här inte och det är fan så det ska vara. Mellansnacket var nästan omöjligt att förstå med skogshuggar-Hulkoffs dialekt, och det ökar bara charmigheten hos bandet. Att basisten ser mer ut som en från the Poodles eller nått liknande får man helt enkelt acceptera när han spelar sönder sin tjockaste sträng. En bra spelning, och det var riktigt kul att få se dem live.
Fredag:
Nu var det tänkt att man skulle skriva lite om Lillasyster men teater-scenen var full och man kom inte in. Känns inte som om jag missade allt för mycket då de inte är ett favoritband. Dock så är det rätt illa att en konsert kan bli så full på en festival så inte alla som vill får se konserten, men återkommer till det lite längre ner.
Senare på kvällen bjöds vi på the Sounds, ett band som alltid är trevligt att lyssna på och även se. Alla som sett dem live vet antagligen även hur den här spelningen var, vi bjöds på lite nya låtar, men det är de två förra skivorna som dominerar spelningen och vi bor fortfarande inte i Amerika.
För första gången gav jag Timbuktu en ärlig chans, och jag gick på hans Hawaiispelning. Tyvärr så är det nästan bara "Alla vill till himlen" som håller en riktigt bra nivå, och resterande material blir mest segt. Han drog även upp Promoe på scen.
Lördag:
Dagens första uppdrag på festivalområdet var att köpa mat, då passade jag på att gå förbi Promoes spelning på hawaii, såg väl en halv låt, men hörde på avstånd att han körde lite från Nationalteaterns barn av vår tid och det var väl okej.
Slagsmålsklubben såg jag för första gången och musiken var ganska tråkig och enformig. Mellansnacket däremot håller världsklass och att försöka återge det här känns orättvist mot både er och SMK. De hade i alla fall som mål med livet att skicka upp så mycket skaldjur ut i rymden som möjligt med ballonger. Under konserten skickades ett ostron, en havskräfta (Heja Göteborg), en böckling och till sist sextio spänn upp.
Sista spelningen blev i år Thåström och den var riktigt bra, vi stod långt bak och då passade de på att inte använda storbildsskärmarna, men ganska snabbt stod det klart att ljusshowen som vi bjöds på gjorde det förlåtet. Även ljudet var helt fantastiskt och jag är nöjd att jag stannade kvar för att se honom.
Övrigt om festivalen:
Som arrangör är rockparty riktigt bra, det är nära mellan camping och festivalområde, det finns många vattenstationer och till bajamajorna var det aldrig någon kö. Hela den biten är så bra som en festival ska vara just där, men när det kommer till det lite mer viktigta, nämnligen musiken, är det betydligt sämre. Årets Hawaiiband är för det mesta knappt pampasband och metalen lyser med sin frånvaro på alla scenerna. Scenerna (och deras publikkapacitet) är följande: Hawaii (25 000), Pampas (18 000), Teater (1500), Stora dans (650) och till sist Rookie (300). Storleksskillnaden mellan Pampas och teater är på tok för stor vilket gör att många band kommer i kläm t. ex. Lillasyster.
Nu återstår det att se hur Hultsfred klarar sig efter årets festival, för ja, de gick back i år igen då de inte verkar inte vilken musik som gäller (kolla bara 05).
Onsdag:
Första spelningen som besöktes var Dropkick Murphys. Vi satt i mittbaren och drack och lyssnade på hawaiispelningen som borde vart på en mindre scen (som nästan alla andra Hawaiiband i år). Ljudet var kasst, sång, gitarr blev en gröt. Worker's song och Johnny I hardly knew ya bjöds vi på, men det var mycket utfyllnad och det blev ingen The Dirty Glass till min besvikelse. Spelningen var nog bättre för de största Dropkickfansen, vi andra blev nog ganska likgiltiga till spelningen.
Torsdag:
Nu var det dags för Raubtier, festivalens höjdpunkt i mitt tycke, både före och efter spelningen. De spelade på en liten scen och plöjde igenom sina låtar från deras enda skiva, och det finns inga utfyllnadsspår här inte och det är fan så det ska vara. Mellansnacket var nästan omöjligt att förstå med skogshuggar-Hulkoffs dialekt, och det ökar bara charmigheten hos bandet. Att basisten ser mer ut som en från the Poodles eller nått liknande får man helt enkelt acceptera när han spelar sönder sin tjockaste sträng. En bra spelning, och det var riktigt kul att få se dem live.
Fredag:
Nu var det tänkt att man skulle skriva lite om Lillasyster men teater-scenen var full och man kom inte in. Känns inte som om jag missade allt för mycket då de inte är ett favoritband. Dock så är det rätt illa att en konsert kan bli så full på en festival så inte alla som vill får se konserten, men återkommer till det lite längre ner.
Senare på kvällen bjöds vi på the Sounds, ett band som alltid är trevligt att lyssna på och även se. Alla som sett dem live vet antagligen även hur den här spelningen var, vi bjöds på lite nya låtar, men det är de två förra skivorna som dominerar spelningen och vi bor fortfarande inte i Amerika.
För första gången gav jag Timbuktu en ärlig chans, och jag gick på hans Hawaiispelning. Tyvärr så är det nästan bara "Alla vill till himlen" som håller en riktigt bra nivå, och resterande material blir mest segt. Han drog även upp Promoe på scen.
Lördag:
Dagens första uppdrag på festivalområdet var att köpa mat, då passade jag på att gå förbi Promoes spelning på hawaii, såg väl en halv låt, men hörde på avstånd att han körde lite från Nationalteaterns barn av vår tid och det var väl okej.
Slagsmålsklubben såg jag för första gången och musiken var ganska tråkig och enformig. Mellansnacket däremot håller världsklass och att försöka återge det här känns orättvist mot både er och SMK. De hade i alla fall som mål med livet att skicka upp så mycket skaldjur ut i rymden som möjligt med ballonger. Under konserten skickades ett ostron, en havskräfta (Heja Göteborg), en böckling och till sist sextio spänn upp.
Sista spelningen blev i år Thåström och den var riktigt bra, vi stod långt bak och då passade de på att inte använda storbildsskärmarna, men ganska snabbt stod det klart att ljusshowen som vi bjöds på gjorde det förlåtet. Även ljudet var helt fantastiskt och jag är nöjd att jag stannade kvar för att se honom.
Övrigt om festivalen:
Som arrangör är rockparty riktigt bra, det är nära mellan camping och festivalområde, det finns många vattenstationer och till bajamajorna var det aldrig någon kö. Hela den biten är så bra som en festival ska vara just där, men när det kommer till det lite mer viktigta, nämnligen musiken, är det betydligt sämre. Årets Hawaiiband är för det mesta knappt pampasband och metalen lyser med sin frånvaro på alla scenerna. Scenerna (och deras publikkapacitet) är följande: Hawaii (25 000), Pampas (18 000), Teater (1500), Stora dans (650) och till sist Rookie (300). Storleksskillnaden mellan Pampas och teater är på tok för stor vilket gör att många band kommer i kläm t. ex. Lillasyster.
Nu återstår det att se hur Hultsfred klarar sig efter årets festival, för ja, de gick back i år igen då de inte verkar inte vilken musik som gäller (kolla bara 05).
Kommentarer
Trackback
