satansmusik

Dagen efter: Det här med trender och flugor på nätet men även på andra ställen har aldrig fallit mig i smaken. Människors flockbeteende är alltid skrämande. Det senaste som alla pratar/skriver om är Spotify. En musiktjänst som enligt mig är ganska lik last.fm. Skillande är att alla hypar spotify som om det vore någon jävla gud, och folk lägger upp sina toplistor till höger och vänster. Som om att man vill veta vad Lisa 14 år lyssnar på.

Det var för ca 3 veckor sedan jag först läste om spotify, sedan dess har jag stött på namnet överallt. Igår tog jag min ljungfrutur med det, och ja vad ska man säga. Redan innan hade jag en relativt dålig inställning till det, men inte blev det bättre när man saknade hur mycket musik som helst. Eller man kanske är mer sugen på att lyssna på Metallica-covers än originalen... Många album fråna artister som fanns saknades, och det känns lite konstigt när de har 3/4 album från en artist, för det är ju självklart att det man vill lyssna på inte finns.

Programmet är kanske i utvecklingsfas, och många säger att det är hur bra som helst för man kan lyssna gratis. Careface säger jag då, det jag vill lyssna på köper jag, dels för att jag vill äga bra musik. Men även för att visa uppskattning till de artister som förtjänar den.

Jag säger inget nu om det, för det vore inte rättvist mot mig själv då formuleringarna kan svikta. FYFAN FÖR SÅNT, SERIÖST, FYFAN! Ibland undrar man om alla i hela världen går/ska gå/har gått samhäll. (Fortsättning följer)

För tillfället känns det helt dött på musikfronten. Nu släpps det inte några intressanta skivor alls. Däremot är Månegarm i studion, och enligt dem själva så spelar de in sin bästa platta hitintills. Rammstein är även dem i studion, (i USA, vad gick fel?). I ren protest måste man kanske behöve recensera något gammalt och dammigt, kanske... 

Jag tyckte att det nu var lika bra att köpa biljetten, då det känns som om P&L i sommar kan bli riktigt grymt.

Jag har för mig att de ska byta ut förra årets lite misslyckade campingområde till ett större och bättre. Men det är framförallt banden som lockar, och det är ju många fler som ska bokas.

Peace and love gör det som Hultsfred (rockparty) inte gör, de vågar boka lite hårdare akter. Vi snackar inte old school-bm men ändå en bra bit på vägen, och framförallt sjukt bra band. Vad sägs om Satyricon, Volbeat, Pain och Turbonegro? Låter som en bra start nu innan jul.

Det är med rätt så stora förväntningar jag går in i Scandinavium, det känns som att det kan bli en riktigt bra spelning. Med en ny och bra platta i ryggen borde de gamla gubbarna i Motörhead vara något sådär unga på nytt tycker man.

När de kliver ut på scen och drar igång spelningen slår det mig ganska fort att de verkar väldigt omotiverade ut, speciellt Phil Campbell, som lite smånonchalant tuggar tuggumi med öppen mun och ser allmänt ointresserad ut. Lemmy kan ju inte precis springa omkring med både bas och mickställ så självklart får han hålla sig på sin plats, men helheten känns så himla tam. Det känns lite som om de drar av ett par låtar på rutin. Det låter fortfarande bra, men man äter ju lite med ögonen också!

Ljudet måste jag också klaga på, jag brukar vara den som tycker att konserter har alldeles för låga ljudvolymer, ibland kan man ju stå längst fram vid staketet och småprata. Men igår var det tvärtom, sjukt jävla högt, någon gräns måste brutits känns det som.

I övrigt tycker jag att låtvalet var lite sisådär. Jag är ju inte den som plöjt igenom alla deras plattor frenetiskt, men jag saknade några personliga favoriter. Och det spelades bara en (!) låt från den nya skivan, en skiva som håller bra klass (vilket andra lite äldre artister verkar ha svårt med *host*metallica*host*). Runaround man och Heroes hade jag gärna sett.

Men är det vinter och lång tid mellan intressanta spelningar får man ta vara på det som finns, och ja, trumsolot var bra, det började nästan lukta lite Safri duo ett tag!

De senaste åren har det gått lite halvkasst för Hultsfredsfestivalen, inför nästa sommars festival snackades det om att förnya sig. Men än så länge är det de svenska popartisternas festival, i år igen. Glömde visst säga att de bokat sonic syndicate! Lika spännande som att kolla på en tvättmaskin som är avstängd och lika originellt som att åka till Aya napa.

Jag stötte på det här bandet på deras myspace, de har bara lagt upp två låtar, men fan vad det känns rätt. De lirar en tung industriemetal och sjunger på svenska, med en skön dialekt.

Man kan ju inte göra annat än att dra paralleller med tyskarna i Rammstein, och Raubtier är tyska för ordet rovdjur. Men i tider då Rammstein verkar bli vekare, så får det gärna komma in färskt material! RAUBTIER själva skriver på sin myspace att de är influearade av antivåld, antirasism och pro rock.

Jag väntar på deras debutskiva som tydligen är på väg.

---

http://www.myspace.com/raubtiermusic

---

Låtlista:
1 En Sista Litania
2 Från Stormens Öga
3 Isolation
4 Hels Vite
5 Griftefrid
6 Becoming The Eye
7 Tre Vintrar Två Solar

Thyrfing, sveriges kanske lerigaste och blodigaste vikingmetalband har i år släppt en ny skiva.
Både sångaren Thomas Väänänen och gitarristen Henrik Svegsjö har ju hoppat av bandet, och sången axlas nu av Jens Rydén.

Innan Hels vite släptes var jag ganska orolig för att det skulle låta som ett helt nytt band, och nu när man lyssnat på skivan ett tag vet man svaret. I mina öron är den det mörkaste Thyrfing har gjort, det kan låta som enbart en komplimang, men så är inte fallet. Det finns många band som sköter den rollen relativt bra, och jag gillar helt klart Thyrfings egna sound. Viking/folk/black-metal passar mig som handen i handsken, och att se dem skala av mycket från folkmetalen berör mig djupt.

Hur är nya sångaren då? Han levererar och är allmänt bra på det han gör. Rydén ska man inte klaga på, snarare tvärtom,  men han har inte Väänänens röst, som på något sätt är (var?) en väldigt viktig ingrediens. Rydén som är gammal Naglfarsångare låter (inte helt häpnandsväckande) ganska mycket Naglfar.

Låtarna är rätt okej, men det känns som om skivan passerar förbi lite för lätt för att den ska bli riktigt bra. Än så länge kategoriserar jag den som enbart bra, men det kanske ändras med tiden?

Den starkaste låten på skivan är nog titelspåret, Giftefrid är också riktigt bra, det finns tyngd i den låten, men jag lovar att det hade gått att kräma ut mer ur gitarrerna! Tre vintrar Två solar avslutar på ett värdigt sätt en skiva som är bra, men lite av en besvikelse. Hade det vart ett annat band som släppt den hade jag vart mer nöjd, men Thyrfing är Thyrfing, och vart är då flöjtarna?!

Mina sista frågor är, hur bra leverarer Thyrfing sina gamla låtar live och kommer de överträffa Vansinnesvisor någon gång?

Bokade min biljett nu i helgen. Jag hade inte tänkt att dra dit till sommarn, men det lite billigare priset och att festivalen nu varar under fyra dagar gjorde att jag började överväga det mer och mer. Med tanke på förra årets fiasko, så borde de lära sig en läxa? Mer metal för i helvete.

Nu kanske ni undrar varför jag envisas med att dra dit, och det undrar väl jag med lite ibland, men eftersom inte alla mina vänner är die hard metal-fans så får vi kompromissa. Jag lever fortfarande i drömmen om att få återuppleva 05 igen, eller något lika bra. Vad sägs om lite Rammstien eller Volbeat kanske? Jag får ju inte hoppas på för tunga saker, men något av den hårdare skolan hade ju vart nice. SYL lirade ju där för nått år sedan.

Känns iallafall skönt att äga en festivalbiljett redan nu. Hoppas på någon mer (Wacken).

Det kan ibland tyckas svårt att få tag i vettig information om black metal band. Frågan man ofta ställer sig är, vad är sant, vad är skådespeleri och vad lögn? I den här dokumentärfilmen sitter gamla black metalartister och ser tillbaka på tiden kring det norska black metalbandet Mayhems början. De berättar på ett relativt vettigt sätt om vad som hände, och varför.

För de som inte är så insatta så har det hänt mycket saker runtomkring och i Mayhem redan från början. En tidig sångare i Mayhem (Dead) tog livet av sig. En bandmedlem (Burzum) tog livet av en annan (Euronymous) i bandet. En del kyrkbränder som startats av både medlemmar och folk runtomkring Mayhem har också skett.

Så för den som är intresserad av black metal och kanske är beredda på att se sina förebilder tala ut om att en del faktiskt var skådespel, och annat berodde på sociala problem mm, varsågod, här har du något intressant att ta dig an. Men om du förväntar dig stenhårda intervjuer där artisterna i fråga förklarar krig mot omvärlden (som även det kan vara nog så underhållande), så är inte den här dvdn något för dig.

Jag hade gärna sett fler viktiga personer inom genren yttra sig, än de som får chansen i dvdn. Allra helst hade jag velat se en ny intervju med Varg Vikernes (Burzum), men även från andra nuvarande, eller ex-medlemmar i Mayhem, tex Atilla som faktiskt inte verkar vara helt humorlös.

I och med ovanstående så kunde den 60 minuter långa dokumentären gott ha kunnat vara lite längre. Som sagt, är man intresserad av just det här, så är den klart sevärd, annars blir det ett, nja.

 

Låtlista:

1 Tiamtu
2 Pralayic Withdrawal
3 Death Cantata
4 Eu Angelion
5 Dreaming In The Veins Of Kingu
6 Topherian Cleansing Furnace Of Molo
7 Khabs Am Pekht

Det svenska metalbandet Ofermod släppte år 1998 en ep som av många anses vara en riktig höjdare. Nu är de tillbaka med sin första fullängdare många år senare. Så hur låter de nu efter alla dessa år?
Bandet utger sig för att numera spela "Orthodox religious death metal", men att klassa det som black metal känns inte helt fel det heller. I en aktull intervju, med Belfagor från Ofermod, får han frågan om vad han kan säga om att det är ganska lätt att ibland att höra att han fått inspiration från Morbid angel och Mayhem. Det han svarar är att det snarare är de banden som inspirerats av Ofermod, som inte ens existerade när Mayhem och Morbid angel hade sina storhetstider. Han svarar att det inte existerar några lagar, som tid och rum, i antikosmos. Den värld han tydligen lever i.

Så till plattan, första spåret är titelspåret och det är en mycket stark öppning. En av Ofermods starka fördelar är deras sång, som är riktigt, riktigt bra. Det är alltid kul med karakteristiska growlare, som har en mer säregen röst (tex Mortuus i marduk). Sången som självklart skivan har anpassats efter (eller kanske vice versa?) är riktigt mäktig, då den förstärker den ockulta stämningen. Skivan verkligen andas gammal ond bråd död. (Typ Vatikanen, fast mer "hädiskt"). I andra låten stör jag mig lite smått på böneuppläsningen som skenar iväg på någon sångton lite för mycket. Men det är bara en liten detalj som knappt är värt att nämna på ytterligare ett bra spår. I tredje låten blir det åka av, jävlar vilket intro "Death Cantana" redan namnet osar tyngd och allmänt mys. Sedan tycker jag tyvärr att skivan dalar lite neråt. Det är absolut inte så att de fortsättande låtarna är dåliga, snarare de första som är så otroligt bra.

Den avslutande låtens intro är kusligt på ett helt fantastiskt sätt, och den får sätta punkt för den här skivan, som jag tror kommer växa i mina öron och ögon ju mer tid den får, för jag lever uppenbarligen inte i antikosmos, än.

Låtlista:

1. Commando
2. The Wolfpack
3. Black Crow on a Tombstone
4. Die By My Hand
5. My Skin is Cold (albumversion)
6. The Sign of the Trident
7. Last Man Standing
8. Den Siste

Satyricon är äntligen tillbaka med en ny platta. Satyr, och hans skötebarn har vart inne i branchen ett bra tag och hunnit med ett par riktiga klassiker. Om du tycker att förra plattan, now, diabolical, sög pga att den inte var tillräckligt bm (black metal), finns det en chans att du kommer intala dig själv att även den här skivan är värdelös.

 The age of nero känns vid första lyssningen som om det skulle vara en fortsättning på tidigare nämnd skiva. Men ack så fel även jag kan ha. Första spåret, Commando, kastar en in i stenhård, relativt monoton och iskall metal. Och för att oförtjänt dra skivan i korta drag fortsätter den i samma stil. Men det som lyfter plattan, upp till de riktigt bra sådana, är att alla låtar på något sätt utmärker sig. Riffet i The wolfpack, som i mina öron låter som ett upphottat barnprogramsintro (kanske inte riktigt, men ändå är det något lekfullt över det), klippt och skuret med en motorsåg. Black crow, är helt enkelt riktigt jävla tung, årets vinterplåga kanske? (I min mp3)

 Refrängerna i låtarna är väldigt centrerade, man blir överöst med grymma "one liners" som tillsammans med Satyrs röst får en att vilja brista ut i allsång. Vad ska man säga? Plattan växer för varje lyssning, och den är redan i mina ögon hur bra som helst. Den förra var vår, denhär är iskall vinter. Det enda negativa jag kommer på är att My skin is cold, som redan släppts på en ep, är med på skivan. Dock så ska den vara annorlunda mixad eller något sådant. Låten är inte dålig, så man ska inte klaga alltför mycket.

Visst är det mysigt med lite norska i form av "den siste" låten?

Recensioner på metal, och dylikt.